Fredagens rajtan tajtan till trots hängde jag med på sambolunch samt för att agera hejarklack under korpenmatch. Vi råkade vara där lite tidigt så jag sköt lite på Claes. Fan I still got it alltså! I mars ska jag börja smyg vara med på innebandyn på fysiken. Blir att kämpa på bandet och i gymmet fram tills dess så jag är redo.
Lite sugen på att hoppa in som back med grabbarna 
hejar på sambon att han ska göra mål idag…
Imorgon ska vi spela tennis! Det ska bli oerhört spännande, lite sugen på att prova drop in innebandy. Sköt lite på claes and I STILL GOT IT! Så forbaskat roligt…
Posted from WordPress for Android
Korpen är igång vilket innebär att jag from time to time följer med som moraliskt stöd / cheerleader.
Detta spektakel slutar med att jag sitter på bänken, sliter mitt hår för att jag inte kan förstå hur dessa män inte förstår hur man spelar innebandy 
Kanske borde återuppta min karriär som coach? Sjukt sugen…
Posted from WordPress for Android
Då var stockholmshelgen över. Måste erkänna att det var grymt skönt att åka bort eftersom det finns miljoner saker att göra hemma som är sjukt tråkiga. Är man inte där kan man inte exempelvis vika tvätt ;P Win win situation liksom!
Vi har haft så grymt roligt, det är tur att min sambo är världens roligaste så att vi alltid har sjukt kul ihop. Innebandyn var riktigt kul med, första gången jag var i Globen så det var skoj. Dock vann jäkla Peter Jhides AIK, jag hejade på Warberg, men något som imponerade stort var ju Warbergs klack. Såg ut som att hela byn hade åkt till Stockholm! Dessutom hade de Pom-Pom tjejer. Det är cred.
Och så fikck jag träffa min Lunga! Saknar dig Lungan! Sorry att jag är för mycket pensionär för att gå på innebandyefterfest. Men jag kommer ju till umeå snart ;P
Kort och gott en bra helg. Synd bara att man sitter i 2:a klass nu, hade mer plats och gratis vindruvor på resan hit. Nååja jag har internet och rikligt med benutrymme det får duga
Var förbi Ersäng en sväng igår och idag för att se ”mitt” lag spela. Man kanske inte kan kalla det för ”sitt” lag när det har gått 3 år sedan man deltog men på något sätt så finns den benämningen innerst inne. Ni som deltog i Ersbodas storhetstid under de säsonger som det begav sig (mina kära 85or bland annat god I miss you guys) vet att vårt lag var en sekt. Det vet ju var och varannan att en sekt är inte enkel att lämna (ens om man blir tvingad på grund av att alla ledband går av).
Jag hatar egentligen mig själv för att jag åker dit varje år och kollar för det finns inget som gör mig så sjukt sugen på innebandyspel som 13-dagscupen. Det är något med stämningen, ersängshallen, atmosfären ja tillomed varmkorven som gör att alla härliga minnesbilder från de år man själv spelade kommer tillbaka i en rasande fart. Jag blir seriöst gråtfärdig, kan säkert citera alla 13-dagscup finaler jag deltagit i, vem som gjorde mål, hur det avgjordes och hur jag kände mig. Det finns ingen bättre känsla än blodsmak blandat med utmattning och vinst.
(hur sugen jag än blir på spel så inser jag nog såsmåningom att jag är pensionerad)
Jag har som sagt lagt det här med innebandy på hyllan i alla dess former. Men idag släpade honey med mig på Pixbo – Warberg och jäklar vad det är roligt att vara läktar-coach! Det hade jag glömt! Det blev en väldigt underhållande match som Warberg vann (hejade nog på dem) rättvist. De var bättre överlag under hela matchen, dock vaknade Pixbo till liv i mitten av sista perioden, lite sent kanske men det blev en del action!
Tråkigt nog gjorde Warbergs Magnus Svensson illa sitt knä i första bytet så han var inte med. Dock glänste Jim Canerstam så det räckte och blev över för de båda. Men tråkigt för Svensson, jag om någon vet hur kul det är med knän som inte vill fungera som de ska. Hoppas det inte var något allvarligt i alla fall.
Sammantaget var det sjukt roligt att kolla på innebandy i Lisebergshallen. Det blir definitivt fler gånger nu har jag fått mersmak. Det här var nog första gången jag såg en innebandymatch efter att jag skadade mig och faktiskt njöt av den. Annars brukar det mest göra mig gråtfärdig och påminna om min egen invaliditet. Skönt att man är tillbaka på ”läktar”-banan i alla fall
Imorse när vi gick kände jag för att tänka lite över saker och ting. Det var nog mörkret som var så inbjudande, så mysigt. Många i Norrland klagar på att det är mörkt mest jämt hela vintern men jag kan nog egentligen tyck att det är mysigt, det påminner mig om julen. Jag gillar julen. Dessutom får man ha massa lysen tända överallt och det höjer mysfaktorn ännu mer. Vi måste köpa en svennebanan-jul-ljustake ni vet triangeln innan det är dags för första advent ;P
Tillbaka till mina funderingar. Jag vet inte hur jag ska göra med innebandyn. Man kan säga att jag har second thoughts eller något i den stilen. Vet inte om elitidrott är något jag vill ägna min tid åt, för tid slukar det, alla vi som hållit på någon gång vet. Förut kändes det okej för jag hade mina brudar och laget tilsammans med innebandyn var mitt liv. Nu har jag varit utan innebandy i 2 år och ändå har jag lyckats skapa mig ett liv, något jag inte trodde var möjligt i min desperation hösten 2006. Efter operationen hösten 2007 kunde jag inte föreställa mig att jag skulle stå på en innebandyplan någonsin. Ändå gjorde jag det hösten 2008. Jag har lyckats med mycket i mina dar som jag inte trodde var möjligt, ändå tvivlar jag när motgångarna hopar sig.
Så jag vet inte om jag vill ge upp för att det går trögt eller o jag vill spara 2000 kr (fast det gör jag ju egentligen inte för jag får klubba och skor för det) eller om jag är rädd att jag inte kommer lyckas få tillbaka den fysiska formen som krävs. Jag är en tävlingsmänniska, vad jag älskar med idrotten är tävlingsmomentet, pulshöjningen, glädjen och besvikelsen. Att kämpa. Så kanske skulle jag vilja offra all min fritid om jag var med och spelade match? Kanske skulle det otroliga suget komma tillbaka. Det är svårt att komma in i laget också när man egentligen inte är ”med” eftersom jag inte är matchaktuell. Eller så är det inte rätt lag för mig. Eller så har jag lämnat den delen av mitt liv bakom mig nu.
Jag vet faktiskt inte. Men det lutar lite åt feghet och uppgivenhet. Inte för det går bakåt eller står stilla utan för det går så jävla långsamt. Jag är allt annat än en tålmodig person…
Ännu ett innebandypass avklarat. Måste erkänna att det var skönt att komma hem duschad och klar. Vi var några stycken som hade duschdejt idag. Najs najs. Snabbt som fan gick det. Måste ge cred till idrottande tjejer. 9 av 10 är fan sjukt snabba i duschen. Vi har lärt oss, det finns inte tid för dusch när man ska måsta träna jämt. Så är det.
Nu ser jag fram emot att mysa ner mig i sängen med min honey, min voltarensalva och West Wing boxen. Ibland är livet allt bra gött. Promenad imorgon, sedan hemtentaskrivning, lämna in stövlar på omklackning samt testa ”Kraftpass” på Fysiken. Ska bli spännande! Ses då mina vänner
Jag blir lika chockad varje gång klockan ringer kring 02 på natten för jag förstår inte om det är väckarn eller om någon vill mig något (telefonen) eller vad i allsin dar som hänt. Det tar ett tag innan hjärnan kopplar ”upp -> jobb”.
Nu har jag jobbat och sovit. Skönt som fan. Nu ska jag skriva klart mitt PM. Självklart gör jag klart det dagen innan det ska in, det vore ju inte jag annars? Haha! See ya later alligators. By the way, innebandy ikväll. Sådär peppad men det blir nog skoj ;P
Jag försöker vara smart. Har träningsvärk som vanligt efter måndags-morgons-behandlingen på IFK och när jag var stapplandes på väg ner för trappen i smärta insåg jag att förra veckan när jag gjorde såhär överansträngde jag mig och fick vila i flera dagar.
Så nu är jag smart och lägger ner måndagsinnebandyn till fördel för löpningen. Har ändå dåligt samvete på något sätt men kroppen är så trött så trött. Nåja nya tag imorgon med gymmet och morgonpromenad. Tror det blir att dra fram en mössa, kyligt på morgonen nuförtiden.
