Ibland undrar man.

Imorse när vi gick kände jag för att tänka lite över saker och ting. Det var nog mörkret som var så inbjudande, så mysigt. Många i Norrland klagar på att det är mörkt mest jämt hela vintern men jag kan nog egentligen tyck att det är mysigt, det påminner mig om julen. Jag gillar julen. Dessutom får man ha massa lysen tända överallt och det höjer mysfaktorn ännu mer. Vi måste köpa en svennebanan-jul-ljustake ni vet triangeln innan det är dags för första advent ;P

Tillbaka till mina funderingar. Jag vet inte hur jag ska göra med innebandyn. Man kan säga att jag har second thoughts eller något i den stilen. Vet inte om elitidrott är något jag vill ägna min tid åt, för tid slukar det, alla vi som hållit på någon gång vet. Förut kändes det okej för jag hade mina brudar och laget tilsammans med innebandyn var mitt liv. Nu har jag varit utan innebandy i 2 år och ändå har jag lyckats skapa mig ett liv, något jag inte trodde var möjligt i min desperation hösten 2006. Efter operationen hösten 2007 kunde jag inte föreställa mig att jag skulle stå på en innebandyplan någonsin. Ändå gjorde jag det hösten 2008. Jag har lyckats med mycket i mina dar som jag inte trodde var möjligt, ändå tvivlar jag när motgångarna hopar sig.

Så jag vet inte om jag vill ge upp för att det går trögt eller o jag vill spara 2000 kr (fast det gör jag ju egentligen inte för jag får klubba och skor för det) eller om jag är rädd att jag inte kommer lyckas få tillbaka den fysiska formen som krävs. Jag är en tävlingsmänniska, vad jag älskar med idrotten är tävlingsmomentet, pulshöjningen, glädjen och besvikelsen. Att kämpa. Så kanske skulle jag vilja offra all min fritid om jag var med och spelade match? Kanske skulle det otroliga suget komma tillbaka. Det är svårt att komma in i laget också när man egentligen inte är “med” eftersom jag inte är matchaktuell. Eller så är det inte rätt lag för mig. Eller så har jag lämnat den delen av mitt liv bakom mig nu.

Jag vet faktiskt inte. Men det lutar lite åt feghet och uppgivenhet. Inte för det går bakåt eller står stilla utan för det går så jävla långsamt. Jag är allt annat än en tålmodig person…